Betyg: 1 av 5
Martin, G R R: Kampen om järntronen, Månpocket, 2011

Efter den halvdana Sherlock Holmes: A Game of Shadows såg jag första filmen från 2009 med Robert Downey Jr i huvudrollen och med Jude Law som dr Watson (rea hos Ginza). Första filmen var avsevärt bättre även om den kanske inte var lika tydligt humoristisk, men Sherlocks otroliga syn för detaljer framkom mycket bättre där och actionscenerna var inte lika överdrivna. Synd att inte Guy Ritchie hade hållit tillbaka på just actionscenerna i uppföljaren (samt att film nummer 2 även hade behövt en tydligare handling). Jude Law gör en riktigt bra insats, av någon anledning vinner han på att ha mustasch… Vad gäller handlingen i just den här boken så tycker jag att den ligger mer i linje med vad Arthur Conan Doyle kunde ha tänkt sig. Rachel McAdams som Irene Adler är okej, men relationen mellan henne och Holmes känns lite sådär.

Sedan hittade jag en bok på svenska från 1945, fyndad på Erikshjälpen i somras, som innehåller En studie i rött och De fyras tecken och som var i hyfsat gott skick. Bland romanerna om Holmes kan jag nu definitivt säga att jag tycker bäst om De fyras tecken.

Quite suddenly in 1846, an unknown and uncontrollable disease turned the Irish potato crop – the sole source of nutrition for the vast Irish peasantry – into inedible slime. Appealing to their British governors and their absentee landlords for help or at least a small share of the abundance of Irish farm products that were reserved for export to Britain, the farmers were met with indifference, eviction, starvation and sickness. In less than two years, two million Irish – a quarter of the population – had died.
Since the sixteenth and seventeenth centuries, when the British stripped Ireland of its religious and economic freedoms, hostility had been brewing, but the years 1846 and 1847 saw that hostility turned to true hatred. In this gripping account of the famine, the devastation of the Irish population and the diaspora to America, Thomas Gallagher provides both an invaluable window into a pivotal period of Irish – and world – history, and gives readers the truest basis for understanding the hatred and violence that continues to fill headlines.

Jag började läsa den här boken i somras i samband med att svälten på Afrikas horn fick mig att tänka på hungersnöden i Europa på 1800-talet. Sedan läste jag ut den i höstas, men jag har inte förmått mig till att skriva om den förrän nu. Det enda som jag egentligen inte gillar är a) att boken är väldigt sentimentalt skriven (vilket i och för sig är begripligt med tanke på författarens irländska rötter) och b) att mer än hälften av boken inte handlar om själva svältkatastrofen på Irland, utan snarare om hur många av överlevarna tog sig till Amerika och startade nya liv där.

Historien i korthet:
Potatispesten når Irland 1845 och slår ut en tredjedel av skörden, men får inga större effekter. Året därpå, 1846, slås däremot hela skörden ut och människor börjar dö. Till skillnad från övriga bönder i Europa lever irländska bönder helt och hållet på potatis, eftersom allt övrigt som de möjligen producerar i form av spannmål eller kött skeppas till England för att livnära deras arbetare. Under påföljande år, ”Black ’47”, förekommer ingen potatispest, men det blir heller inte mycket skördat, eftersom de överlevande bönderna sitter på fattighusen. 1848 är potatispesten tillbaka, möjligen i mindre omfattning än tidigare. Först en bit in på 1850-talet är krisen över. Resultatet är en drastisk befolkningsminskning som märks av ännu idag (i dagens Irland bor bara 6 miljoner människor till skillnad från 8 miljoner människor i början av 1840-talet) och i förlängningen Irlands självständighet från det engelska styret. Omkring 45 miljoner människor runt om i världen härstammar från de irländare som lämnade svälten.

Men bokens första hälft ger i alla fall en inblick i hur potatispesten kom till Irland, slog ut potatisskörden och framför allt hur Englands likgiltighet inför de irländska böndernas situation gjorde att mellan 1 miljon och uppemot 1,5 miljoner människor svalt ihjäl eller dog av sjukdomar som spred sig när människorna svalt. Det räcker nämligen inte med missväxt i sig för att människor ska dö i stort antal. Det mänskliga agerandet – eller bristen på sådant – är direkt avgörande för människors överlevnad.

Betyg: 3 av 5
Gallagher, T: Paddy’s Lament, Harcourt Brace & Co, 1982

Jag accepterar att folk skriver den här typen av böcker. Det handlar inte om att vilja förbjuda det. Tryckfriheten ska gälla alla, såväl troende som ateister och med så få inskränkningar som möjligt. Men det handlar om min rätt att ogilla böcker som förnedrar min tro.

Det är en manlig collegeklubb vid ett college i boken som kallar sig för ”den helige andes klubb” och som rituellt våldtar oskulder. Tyvärr kan jag tänka mig att något liknande har förekommit på riktigt.

Rent litterärt så är boken annars mycket segare än Taylors tidigare böcker och framför allt sämre än hans bästa bok Det blödande hjärtat, som var utmärkt. Jag hoppas att det här bara var en tillfällig svacka i hans bokproduktion, men just nu så känner jag verkligen inte för att läsa mer av honom.

His life was like his recurring nightmare: a train to nowhere. But an ordinary life has a way of taking an extraordinary turn. Add a girl whose ears are so exquisite that, when uncovered, they improve sex a thousand-fold, a runaway friend, a right-wing politico, an ovine-obsessed professor and a maniac-depressive in a sheep outfit, implicate them in a hunt for a sheep, that may or may not be running the world, and the upshot is another singular masterpiece from Japan’s finest novelist.

Denna bok köpte jag på en WH Smith-affär på Gatwicks flygplats utanför London den 29 november ifjol, men den har förblivit oläst tills nu. Den är med sina knappt 300 sidor en av författarens kortare romaner.

Egentligen vet jag inte om jag borde sätta en femma i betyg på den här boken, men jag gör det ändå, eftersom jag verkligen älskar Haruki Murakamis böcker. Ärligt talat känner jag ofta mer igen mig med hans huvudpersoner på något sätt än med valfri huvudperson i vilken chick lit-bok som helst. Helt ärligt, alltså. För det är mer eller mindre ensamma, annorlunda huvudpersoner som förekommer i hans böcker. Men givetvis handlar det också om hans sätt att skapa en värld som överskrider det vardagliga världen som lockar mig som läsare. Det känns helt rimligt att vissa personer bara försvinner för att sedan höra av sig genom kryptiska brev, för att inte tala om får som styr världen. Egentligen kanske det är vår värld som är absurd och Murakami som vill visa oss detta genom att bara göra den lite mer extrem.
Som jag skrev i recensionen till Dance, dance, dance så är det här början på berättelsen om den namnlösa huvudpersonen. Som de andra personerna i Murakamis berättelser så lever han ett vanligt och händelsefattigt liv innan de surrealistiska händelserna drar igång berättelsen. Ett publicerat foto som föreställer betande får gör människor upprörda och mannen beordras ut på jakt efter ett visst får med en stjärna på ryggen och om han inte hittar det inom en månad så kommer hans yrkesliv att totalt ödeläggas. Jakten för honom till den nordliga ön Hokkaido, där den långa och kalla vintern närmar sig. Med på resan följer hans flickvän (hennes namn anges inte) med de vackra öronen. Mannen, som fått brev från en försvunnen vän, vet att det är någonstans på Hokkaido som fåret befinner sig, efter att ha träffat den mystiske Fårprofessorn som har ett våningsplan på Dolphin Hotel för sig själv (i Dance, dance, dance har just det här hotellet ersatts med ett toppmodernt).
Som vanligt är det en måste-läsning för alla fans av Haruki Murakami.

Betyg; 5 av 5
Murakami, H: A Wild Sheep Chase, Vintage Books, 2003

Majsens barn (original: Children of the Corn) som har filmatiserats och fått flera uppföljare, är genuint otäck. Så här skrämd har jag inte blivit av en King-berättelse sedan romanen Jurtjyrkogården, som jag starkt tvivlar på ifall jag ens vågar läsa om. Det är egentligen inte själva monstret, eller vad det nu är som lurar ute i havet av växande majs, som att det är BARN som begår hemska illdåd mot vuxna. När det är barn som är offer eller förövare tycker jag alltid att det är hemskt. Efter att ha läst om första filmens handling på Wikipedia misstänker jag dessutom att originalstoryn är otäckare än filmen, i varje fall slutet, även om jag INTE har för avsikt att se någon av filmerna.
Jag tycker fortfarande om att tänka på Staden som försvann och jag älskade att fader Callahan fick dyka upp igen i serien om Det svarta tornet. Här hittar jag till min stora glädje minst en, och förmodligen två, berättelser om Jerusalem’s Lot. Jerusalems Lott, som är den första novellen, handlar om en övergiven by på 1850-talet. Det kan INTE vara en slump att byn har exakt samma namn som i romanen samt i den novell som definitivt handlar om den ödelagda staden: Snöstormen. Jo, vampyrerna är fortfarande med på ett håll i den sistnämnda berättelsen… Jag gillar att King använder sig av brevromanens form i Jerusalems Lott. I vilket fall som helst så blir den märkbart inspirerad av Lovecraft på slutet och det bara älskar jag, som ju uppskattar Lovecrafts verk.
Mörk bränning visade sig till min förvåning handla om en grupp människor som blivit kvar efter Captain Trips härjningar. Det påminner mig om att jag behöver skaffa den oavkortade versionen av Pestens tid någon gång. Jag minns däremot att jag gillade den ”korta” versionen (kort för att vara en bok av King, i alla fall) av just Pestens tid.
Mindre bra berättelser i mitt tycke: Mangeln, Slagfältet och Onda maskiner, där en mangel, leksakssoldater respektive motorfordon plötsligt gör uppror mot människan. Det blir ganska löjeväckande. Dödsbädden, den avslutande berättelsen, har förmodligen det mest förutsägbara slutet.

Betyg: 3 av 5

King, S: Dödsbädden, BW-pocket, 1988

High-class call girls billed to Mastercard. A psychic thirteen-year-old drop-out with a passion for Talking Heads. A hunky matinee idol doomed to play dentists and teachers. A one-armed beach-combing poet, an uptight hotel clerk and one very bemused narrator caught in the web of advanced capitalism mayhem. Combine this offbeat cast of characters with Murakami’s idiosyncratic prose and out comes Dance dance dance. It is an assault on the senses, part murder mystery, part metaphysical speculation; a fable for our times as catchy as a rock song blasting from the window of a sports car.

Ett tips: Om du, i likhet med mig, inte har last A Wild Sheep Chase innan den här boken, så gör det först. Jag råkade nämligen läsa den här boken först och ska strax börja med A Wild Sheep Chase. Däremot så är den här boken en slags fristående fortsättning på ”fårjakten”, så det ska bli spännande att få ta del av den manlige och namnlöse huvudpersonens bakgrund före de händelser som utspelar sig i Dance, dance, dance. Med det sagt, så kan jag tillägga att man naturligtvis klarar sig fint utan att först ha läst A Wild Sheep Chase.
Här har den manlige huvudpersonen försökt gå vidare med sitt liv, arbetar med diverse skrivuppgifter som han beskriver som att han skyfflar omkring snö. Han återvänder till Dolphin Hotel från första boken, men nu är det ett hypermodernt hotell. Han drömmer om en kvinna, Kiki som han bott med och som arbetade som callgirl innan hon försvann, och möter på sin väg genom denna bok en rad märkliga personer: en trettonårig flicka som hoppat av skolan (en vanligt förekommande figur i Murakamis böcker), en gammal klasskamrat som blivit filmstjärna, en enarmad poet och en kvinnlig receptionist. Och dessutom mycket filosofi, det här är möjligen Murakamis mest filosofiska bok, även om han har skrivit betydligt längre böcker, den här var bara på omkring 400 sidor.
För alla som gillar Murakamis böcker är Dance, dance, dance ett måste. Han är en mästare på att levandegöra personer och känslor och jag gillar verkligen att han skriver om personer som på något sätt är lite annorlunda och utanför. Dock hade jag föredragit om huvudpersonen fått vara namnlös, jag gillar inte det ”knepet” i böcker (gäller i synnerhet Marcel Prousts huvudperson i På spaning efter den tid som flytt). Den här boken innehåller inte lika mycket ”andra världar” som Fågeln som vrider upp tiden, Kafka på stranden eller 1Q84, men inslaget finns ändå där, i synnerhet när det gäller den underlige mannen som är klädd i fårskinn och som bebor en särskild, mörklagd våning 16 på Dolphin Hotel. Men det är en bok som tar upp mycket om funderingar kring tillvaron i början på 80-talet. Förutom huvudpersonen själv så fäster jag mig starkt vid den 13-åriga, synska flickan Yuki som har två föräldrar som hon inte riktigt kommer överens med. Utanförskapet skildras, som så ofta av Murakami, på ett fullständigt lysande sätt. Även när det gäller en ung flicka.
Kommer att fortsätta läsa Murakamis böcker, förstås, även om Norwegian Wood verkar förbli stående halvläst i min bokhylla, hans mest konventionella roman.

Betyg: 5 av 5
Murakami, H: Dance, dance, dance, Vintage Books, 2003

Varför fortsätter jag då att läsa boken (tur att jag bara har köpt första delen hittills)? Jo, författaren har trots allt ett väldigt vackert språk och kan verkligen gestalta sina personer och miljöer. Och så hoppas jag på en bättring i de ovan nämnda punkterna.

Myriam, en vilsen men kreativ kvinna i fyrtioårsåldern, öppnar restaurang i ett försök att ge sig själv en ny chans och lägga bakom sig den skamliga hemlighet som ödelade hennes tidigare liv.
Restaurangen, där hon både bor och arbetar, heter Chez moi, hemma hos mig. Där kan hon experimentera fram nya och spännande skapelser baserade på lika delar dröm och verklighet och med smak av henne själv.
Under tiden för hon en dialog med levande och döda, nya vänner och fördrivna spöken och fram växer en doftande och berusande lovsång till livsglädjen och möjligheten att gå stärkt ur katastrofer.

Jag brukar älska den franska atmosfären som jag tycker mig känna i böcker från Sekwa, men tyvärr gillar jag inte riktigt den här boken. Huvudpersonen Myriam är lite knepig och språket en aning konstigt för att riktigt tilltala mig. Jag läste otåligt igenom boken, fast det kanske var orättvist att läsa den här INNAN de två Murakami-böckerna, som fortfarande väntar på att bli lästa. En effekt av mitt bloggande är att jag ibland mest läser igenom böcker bara för att ha något att skriva om och för att ”bli av med” dem. Jag gillar inte att lämna böcker halvlästa, fast det händer ju ändå hela tiden. I vilket fall som helst: även om den här boken var sådär, så tror jag ändå att jag ska ge författaren en ny chans om eller när en ny bok av henne kommer ut på franska. Trots allt så fanns ju den där atmosfären där. Och så gillar jag att Myriams liv trots allt får bli bra igen efter sitt misstag.

Betyg: 2 av 5
Desarthe, A: Ät mig, Sekwa förlag, 2011