Efter sidan 416 i George R.R. Martins Kampen om järntronen kände jag att jag hade fått nog. Inte en sida till! Jag visste redan tidigare att jag inte ville läsa några fler delar i den här serien, men inte förrän nu att jag faktiskt inte ens skulle klara av att läsa ut den här första boken. Men så är det.
Ett problem har varit tempot i handlingen, som definitivt blivit långsamt genom det ständiga intrigerandet. Händelser berättas ur alltför många personers perspektiv, så att det blir svårt att hålla i huvudet vem som är vem. Vissa känns sympatiska, som lord Eddard och hans son Bran, medan man skulle vilja slå andra på käften.
Sedan så står jag inte längre ut med författarens gubbsjukhet (redan omnämnt i ett tidigare inlägg) samt ständiga referenser till att gå till skökor, kvinnor som det svagare könet, och så vidare. Är det inte nog att kvinnor i många länder och miljöer betraktas som andra rangens människor i verkliga livet? Vem #43536) vill då göra underhållning av det?! I vanliga fall brukar jag faktiskt inte lägga märke till könsperspektivet över huvud taget, men författaren återkommer ständigt till temat, så det går liksom inte att missa.
Glöm att jag ens tänker se tv-serien – Sean Bean ”är” ju Boromir, och han var ju inte direkt någon pålitlig typ…
Usch, det blev ännu ett argt inlägg. På senaste tiden har det blivit ett par böcker som jag har stört mig ordentligt på. Men just den här boken är välskriven och eftersom det antagligen finns läsare som uppskattar den här boken mer än jag, så kommer jag inte att kasta den utan ge bort den istället.
Betyg: 1 av 5
Martin, G R R: Kampen om järntronen, Månpocket, 2011
