Från baksidestexten:
Quite suddenly in 1846, an unknown and uncontrollable disease turned the Irish potato crop – the sole source of nutrition for the vast Irish peasantry – into inedible slime. Appealing to their British governors and their absentee landlords for help or at least a small share of the abundance of Irish farm products that were reserved for export to Britain, the farmers were met with indifference, eviction, starvation and sickness. In less than two years, two million Irish – a quarter of the population – had died.
Since the sixteenth and seventeenth centuries, when the British stripped Ireland of its religious and economic freedoms, hostility had been brewing, but the years 1846 and 1847 saw that hostility turned to true hatred. In this gripping account of the famine, the devastation of the Irish population and the diaspora to America, Thomas Gallagher provides both an invaluable window into a pivotal period of Irish – and world – history, and gives readers the truest basis for understanding the hatred and violence that continues to fill headlines.
Jag började läsa den här boken i somras i samband med att svälten på Afrikas horn fick mig att tänka på hungersnöden i Europa på 1800-talet. Sedan läste jag ut den i höstas, men jag har inte förmått mig till att skriva om den förrän nu. Det enda som jag egentligen inte gillar är a) att boken är väldigt sentimentalt skriven (vilket i och för sig är begripligt med tanke på författarens irländska rötter) och b) att mer än hälften av boken inte handlar om själva svältkatastrofen på Irland, utan snarare om hur många av överlevarna tog sig till Amerika och startade nya liv där.
Historien i korthet:
Potatispesten når Irland 1845 och slår ut en tredjedel av skörden, men får inga större effekter. Året därpå, 1846, slås däremot hela skörden ut och människor börjar dö. Till skillnad från övriga bönder i Europa lever irländska bönder helt och hållet på potatis, eftersom allt övrigt som de möjligen producerar i form av spannmål eller kött skeppas till England för att livnära deras arbetare. Under påföljande år, ”Black ’47”, förekommer ingen potatispest, men det blir heller inte mycket skördat, eftersom de överlevande bönderna sitter på fattighusen. 1848 är potatispesten tillbaka, möjligen i mindre omfattning än tidigare. Först en bit in på 1850-talet är krisen över. Resultatet är en drastisk befolkningsminskning som märks av ännu idag (i dagens Irland bor bara 6 miljoner människor till skillnad från 8 miljoner människor i början av 1840-talet) och i förlängningen Irlands självständighet från det engelska styret. Omkring 45 miljoner människor runt om i världen härstammar från de irländare som lämnade svälten.
Men bokens första hälft ger i alla fall en inblick i hur potatispesten kom till Irland, slog ut potatisskörden och framför allt hur Englands likgiltighet inför de irländska böndernas situation gjorde att mellan 1 miljon och uppemot 1,5 miljoner människor svalt ihjäl eller dog av sjukdomar som spred sig när människorna svalt. Det räcker nämligen inte med missväxt i sig för att människor ska dö i stort antal. Det mänskliga agerandet – eller bristen på sådant – är direkt avgörande för människors överlevnad.
Betyg: 3 av 5
Gallagher, T: Paddy’s Lament, Harcourt Brace & Co, 1982
